Klubben
Här beskrivs lite allmänt om Balrogs första stapplande steg i ett Botkyrka utan tidigare organiserad innebandyerfarenhet.
Historisk reflektion Balrog
Svenska innebandyförbundet fyllde 2011 30 år och med det färskt i minnet så känns det angeläget att reflektera över vad som hänt under den tid som förflutit och framförallt ge en tillbakablick på var vi började. Idag tar vi nämligen innebandy för givet. Även om allt är relativt så är vi idag välorganiserade, tas på största allvar och är en naturlig del av det etablerade idrotts-Sverige. Tro mig, det har inte alltid varit på det sättet.
Jag kommer själv ihåg det första samtalet till tjänstemannen som ansvarade för Botkyrka kommuns hallar. Han hette för övrigt Boris, vilket borde fått en och annan varningsklocka att ringa. När han fick klart för sig vad jag representerade för idrott så skrattade han glatt, så till den milda grad att han kort fick lägga ifrån sig luren. Jag stod på mig, skrattet övergick till irritation. Svaret var nej, vi skulle inte få några träningstider för innebandy.
När jag berättade detta för en av mina mer oborstade kamrater så föreslog han, på fullt allvar, att vi skulle åka upp och ”proppa” vederbörande. Någonting sa mig att detta inte skulle stärka innebandyns framtida möjligheter till ett berättigande som idrott. Det fick istället bli utmattningsmetoden. Till slut gav han med sig, vilket fick till följd att en träningstid kunde bärgas, fredagskvällar mellan tio och elva i Fittja sporthall. Dessutom insåg vi att ingen skulle komma efter oss, utan vi kunde köra på hur länge vi ville – perfekt. En något annorlunda inställning i jämförelse med de långa och heta diskussionerna som jag kan tänka mig att detta ämne upptar i föreningar idag. Dessutom fanns det på den tiden ingen sarg och inga stora målburar. Det senare införskaffades och vi bar med oss dessa till och från varje träning. Jag förstår inte, nuförtiden ser jag aldrig folk komma bärande på några burar?
Jag känner mig privilegierad som har fått vara med och uppleva den fantastiska resa som innebandyn har genomgått sedan starten 1981. En resa som ingen annan idrott kommer att komma i närheten av.
När jag tänker tillbaka på tiden innan Balrog bildades d v s i början på 80-talet, då som ganska nybliven tonåring, så är det några minnen som är särskilt starka. Det som slår mig är en episod från fritidsgården Tornet i Norsborg. Varje tisdag var det nämligen innebandy på programmet. Fritidsledaren Berra tog fram den vita kartongen som innehöll de färgglada plastklubborna och vi promenerade i samlad trupp ned till den lilla gympasalen. Det fanns bara ett problem, Berra ville stänga klockan tio, medan vi tyckte att tre timmar var på tok för kort tid för att utöva denna, världens roligaste idrott. Men vi hade en plan.
Någon fick uppdraget att ställa upp ett fönster. Prick klockan tio formligen jagade Berra oss ur hallen, för att därefter släcka och låsa. Vi spred oss över området, allt för att Berra skulle tro att vi alla var på väg hem. Fem minuter senare hade vi fullt upp med att nå upp till fönstret för att därefter knuffa in en av oss. Hallen var återigen erövrad för det en gympasal passar bäst för – innebandy. Någon timme senare började orken även att tryta på de största entusiasterna.
I samma veva fick jag en fråga om jag någonsin provat att släppa ned ringarna och använda dessa som en gunga. Sagt och gjort, ringarna släpptes ned och jag tog plats. Några ”goda” kamrater gav mig rejäl fart. När jag befinner mig i pendelns främre del ser jag i ögonvrån hur två personer med full kraft tar tag i kedjorna som förbinder vajrarna och som ringarna är fäst vid, i vilka jag just nu har mina ben instuckna. Någon halvsekund senare börjar den snabba resan mot gympasalens tak, ytterligare någon sekund senare är gympasalen både nedsläckt och stängd.
Här någonstans inser jag att innebandyn måste organiseras bättre och den mörka natten i gympasalen gav mig tid att reflektera, vad annat kunde jag göra.
30 år till trots, man hänger fortfarande med.
